Melodifestivalen 2009

Ja då har stapeln gått för årets melodifestival 2009. SVTs dyraste programsatsning all over. Ett spektakel som kostar en förmögenhet och för vad?
För att befolkningen i Sverige ska sitta i timmar och titta på tv för att se vad skivbolagen har producerat fram vilket vi ska lyssna på i framtiden i obegränsat antal timmar även om det så inte är självvalt.

Låt mig börja ifrån början.

Igårkväll var jag på besök hos ett par goda vänner, som vanligt tittar de alltid på melodifestivalen när den är på tv. Jag blev förvånad att den redan gått av stapeln, men jag ville inte vara otrevlig och lämna för ett uselt tvprogram som ändå bara kom att bli en del av bakgrundsmusiken i våra konversationer.
Självklart kunde jag inte undvika att analysera och kritisera denna enorma satsning som SVT lägger ned miljoner på varje år för att vi ska ha något att titta på varje lördagkväll på tv och följa deltävlingarna och slutligen finalen i Ericsson Globe.

Min åsikt om detta jippo är rätt enkel att tyda. DET SUGER. Seriöst, här ska vi sitta och titta på tv och lyssna på musik som ett par skivbolagssnubbar producerar fram, textmakare författar och några usla artister som ska sjunga deras skit. Musik som "artisterna" inte skrivit själva, notera citationstecknen eftersom jag bara inte kan anse dessa människor vara artister utan snarare cirkusclowner som på scen inför x tusen antal tvtittare. Clowner med den antydelsen att vem som hellst skulle kunna stå där istället för dem, röra på sig som koreograferna vill, sjunga precis som skivbolagen vill, och se ut som tv vill. Och detta ska vi då tycka om.

Jag menar, vem tycker egentligen om att se t.ex. Alcazar, Jonathan Fagerlund och Shirley Clamp med sina stureplanssmile och ansiktslyftningar stå på scen och totalt göra bort sig och sälja ut sig för att vi i tvsoffan ska få "underhållning" och de själva sedan kan säga att de älskar det de gör.
Visst jag köper det sistnämnda. Men jag har en svag förståelse för människor som gör precis vad andra säger åt dem att göra för 15 min fame & glory i tvn.
"Bra Partylåt med rätt ovanliga harmonier." Skriver SVT själva på deras sida. Jag kan inte annat än att hålla med. Om man nu gillar blöjjpopp och varit inlåst hela sitt liv i en lite källare i Österrike med det enda musikala mediet i form av J.S. Bach på kassettband.

För övrigt har de tappat humorn helt nu när Björn Gustavsson och Christian Luuk inte är med längre, inte för att deras humor alls är av min smak, det enda roliga det paret har klämt ut sig var väl när Björn dissade Luuk och ville gifa sig med Carina Berg och fick ur sig raden "Du är allt en man kan få, Du är bättre än Die Hard 2".

Annars upplevdes programmet mestadels bullrigt som en slagborr för den som sitter i rummet brevid.
SVT med deras enorma pådrag överraskar dock ingenting jämfört med tidigare år när det gäller tekniken i vare sig filmandet eller arrangemanget.

Jag vill inte bara spotta skit på hela upptåget utan måste ändå ge lite props till Alcazars kläddesigner som tagit fram det rosa igen. Det var vackert, men filmen Beyond the Sea på SVT1 igårkväll om Bobby Darin med Kevin Spacey i huvudrollen var däremot något i en helt annan klass med de snygga 50-60 tals färgerna, möblerna och frisyrerna var alldeles bedårande.

Slutligen har jag ingen klämkäck poäng att komma med eftersom det inte ligger någon baktanke alls i detta inlägg förutom att skriva av sig lite om den fruktansvärda misshandel våra öron måste ta emot i framtiden med alla de nya och "bra" låtarna som vi kommer tvingas lyssna på i bilen när radion är på. Hoppas bara vi slipper få öroncancer på köpet.

// Chefredaktören.